Tar det någonsin slut?!

Tiden går och går. Livet går vidare. Världen förändras. När allt var som värst så var det som om vi ständigt befann oss i en torktumlare. Vi bara åkte runt och runt, skakade och tog oss inte ut. Allt kändes så fruktansvärt hopplöst.
Var befinner vi oss idag då?! Det är en utmaning för mig att skriva det här inlägget och sammanfatta det sista året. Mycket har hänt men ändå inte. T mår mycket bättre i sin ätstörning. Tankarna kring mat och vikt är inte det enda som upptar hennes tankar. Vi var på en resa i julas och det är den första resan sedan hennes insjuknande där inte maten gett henne ångest. Hon var sugen på mat och tyckte det var mysigt att äta mat. Hon väger mer, kanske 5 kg mer. Exakta siffran vet bara T. Jag nöjer mig ned mitt ögonmått. Hon spelar innebandy igen och har ork till att vara så duktig som hon är.
Hon är gladare och stabilare i sitt humör. Hon tar studenten till våren, i och för sig ett år sent och med ett par kurser släpande. Men hon tar studenten!!!!!!
Hon är inskriven på vuxenpsykiatrin, äter en del tabletter. Har valt att efter ett år med terapi ta en paus. Går hos deras sjukgymnast en gång i veckan.
Så vårt liv går vidare. Inte som på räls men det går framåt. Vi är märkta av allt jobbigt som varit. Det behövs inte mycket till för att mannen och jag ska bli oroliga och vaksamma.

Att flyga

Jag är urdålig just nu med att skriva på bloggen, jag vet. Det har varit mycket ett tag och jag är just nu uppslukad av att sitta med min målarbok för vuxna. Barnsligt avslappnande och rofyllt.

T hade ju en månad där hon åt som vanligt och även spelade två innebandymatcher. Nu märker jag att hon tappar igen. Ingen frukost och stenkoll på portionernas storlek. Det är ingen katastrof ännu men min kontroll ökar igen, vakenheten skärps. Har vågat säga till henne att jag blir orolig, men hon fräser bara tillbaka. Det är också ett tecken. 

Hon går ungefär halvtid i skolan, ligger efter med ett par prov men ingen katastrof. Jag har omedvetet släppt kollen på tider för prov, inlämningar osv.

Mitt huvud klarar inte att hålla koll på det just nu. Det har resulterat att hon fått skriva två prov utan att ha pluggat, men klarat det ändå. Utan att få panik och sticka. Skönt!! Jag vill att hon ska klara sånt själv och nu bara måste jag släppa. 

Vi var på bedömningssamtal hos psykolog på vuxenpsyk. Innan vi åkte dit undrade hon vad hon skulle säga. Jag sa bara: du ska ta kontroll över ditt liv och känna att du duger. Hon svarade med er mm.

Väl dör möttes vi av en supergullig kvinna som T fattade tycke för direkt. Dock varnade hon för att det inte fanns tider hos henne förrän i januari. Vad fan!!

Samtalet fortsatte och T berättade och pratade. Jag fyllde i ibland och när mötet närmade sig slutet brast psykologen ut: oh Vad jag vill möta upp dig nu direkt. Du ska inte få gå och må så här dåligt. Kan du komma nästa onsdag?! T log och sa ja. Psykologen undrade om hon vågade komma själv men det ville hon inte. Så de bestämde att jag skulle vara utanför i korridoren. Det känns så jäkla skönt att hon fick en sann och tydlig bild av hur T mår och vad som har blivit hennes handikapp. Det känns som om jag kan släppa taget lite nu.

Just nu när jag skriver sitter jag på Trafikverket i Kristianstad. Vi åkte hemifrån klockan 6 i morse för att T ska göra muntligt förarprov där idag. Håller tummarna för att hon ska fixa det. Sista månaderna har jag läst körkortsfrågorna högt för henne 100 ggr. Räknade ut att det blir 50 timmar. Sedan har jag suttit med henne alla 25 ggr hon kört med bilskoleläraren. Därutöver all övningskörning vi gjort. Pust!!!! Låt henne klara detta. För mig är körkortet en viktig del i hennes självständighetsprocess. Vi bor ju så att man måste åka bil om man inte ska bli skjutsad. Hoppas hoppas!!

Sorg

Vår fina Molle är död, finns inte längre. Dessa orden gör så jävla ont att skriva. Han blev inte sex månader innan vi tvingades att låta honom somna in. Vi fick inget val utan veterinären var bestämd i sin åsikt. Det var skönt på sätt och vis. 

Han somnade in i T:s knä lyckligt omedveten om att han skulle försvinna. Han trodde vi alla tre låg på golvet inne i undersökningsrummet och grät och gosade med honom för att han var bäst i världen. Det var så han var, lycklig och självsäker på att allt och alla älskade honom mest. 

För att göra en lång historia kort så föddes han inte med världens bästa kropp. Det gjorde att hans ben bröts och att hans höfter var alldeles förstörda så liten han var.

Allt gick fort och vi är nu i total chock, förstår inte hur vi ska komma vidare. Skönt är att vi suttit tillsammans och gråti i soffan. T har varit otröstlig men samlad. 

Ångest

Lilla T har ju varit väldigt pigg på starten av terminen. Har njutit av det men samtidigt undrat hur länge hon ska orka. 

Hon ville till storstaden och ett köpcentrum häromdagen. Ville även prova på att köra stadskörning . Jag som inte varit i en klädaffär på 2 månader tar snällt fram kryckorna och tänker att jag får offra mig. Kan ju vila mig sen. Hon rattar stabilt in och ut från motorvägen och tar rätt placeringar vid filkörning. 

Vi går runt i långsamt tempo och avslutar med en delad pasta på Vapiano. 

Hon blir avsläppt hos pojkvännen. Hon är pigg och glad. Tänker sova där. Kors i taket. Det har hänt en gång sista året. Jag åker hem till mannen. Vi grillar goda korvar, mat som hon inte äter, så vi passar på. Jag undrar om vi inte ska dela en flaska vin. Vädret är fint och det är en tropisk kväll. Mannen är tveksam till om det är en bra idé. Jag säger att hon är ju i superform. Det blev en mysig kväll ute med filtar, ljus och gamla godingar på stereon.

Jag lägger mig och somnar nöjd och glad. Vid 02.00 kommer första sms:et. Jag kan inte andas!! Vi skickar sms fram och tillbaka. Till slut ringer hon och storgråter. Hon sitter utanför hans hus. Jag förklarar åter att jag inte kan köra. Hon måste be pojkvännen. Han vill inte och tycker hon är en jävla barnunge. Han bor 3 mil ifrån oss. Jag letar upp taxinumret och tänker ringa, men blir sen förbannad och ringer honom. Han svarar inte men kör sen hem henne. Slänger av henne i farten typ och gasar iväg. Hon kommer in och vi ligger i soffan och pratar om vad som hänt. Efter en stund har hon lugnat ner sig men börjar då istället ångrat sig att hon åkte. Jag säger att hon inte kan ångra att hon mår dåligt. Så fungerar inte ångest. Man kan inte välja. Vid 4 kryper vi i säng.

Groggy

Sitter hos den snälla läkaren med de utforskande ögonen. Han säger att det syns att jag fortfarande inte ser pigg ut. Han pratar på, jag svarar enstavigt. Koncentrerar mig på att inte bryta ihop totalt. Det räcker med att svetten rinner i mitt ansikte och tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Inget sammanbrott Anna är det enda jag tänker. Jag lyckas.

Min kropp och själ mår inte bra. Det behövs en hel del mediciner just nu för att jag ska må bättre. Just nu gör den senaste att jag befinner mig i en dimma av dåsighet. Ingen känsla jag trivs med men får härda ut med i några dagar.

Scones

Mamma jag vill ha scones med Philadelphiaost till frukost. Hon tittar på mig med bedjande blick. Mannen som står och steker ägg till mig eftersom jag vaknat helt under isen tittar på henne. Hon säger snabbt att det kvittar. Jag hoppar upp ur soffan och slänger snabbt ihop två scones. En till henne och en till mig. Hur dåligt jag än mår kan jag inte missa en sån chans. Så är det att ha en ätstörd dotter. Man släpper allt för en frivillig önskan om mat. 

Normal portion

Jag sitter i min solstol på trädäcket. Det är nog sommarens sista varma dag. De lovar regn nästa vecka. Min ork och leder är inte bra så det är det enda jag orkar just nu.

Lagade en fläskfilégryta med kantareller, bacon. Till det olivoljerostade småpotatisar. T hade varit på stranden några timmar med kompisar. Två söta kompisar hon har börjat umgås mer och mer med. Dessa fina vänner tänker alltid på henne och ringer till henne så fort de ska göra något. De är så omtänksamma.

T var hungrig när hon kom hem och eftersom vi sista halvåret kör med att hon plockar mat själv enligt överenskommelse  med henne och läkare tog hon sin tallrik. Hon lägger upp tre potatisar och slevar upp gryta på tallriken. Hon älskar gelé, det passar det mesta enligt henne så därför blir det en rejäl klick av det röda, söta också. Jag lägger märke till detta i ögonvrån. Detta är inget jag får kommentera, då slänger hon tallriken. Det vet jag. Sen kan jag säga något men inte nu. Så börjar jag inse att jag kan inte själv lägga upp mer på min egen tallrik. Jag kan inte äta mer. Jag måste ändå ta lite mer eftersom hon jämför sina tallrikar med mina. Hur ska jag orka?!

Hon slevar i sig allt och jag kämpar. Min matlust är inte bra nu. När hon är klar reser hon sig och klappar sig på magen. Går till tv:n och fortsätter sitt Gossip Girl marathon. Mannen och jag sneglar på varandra över matbordet i tyst förundran och glädje. Det här var ett genombrott som heter duga.

Vad händer?!