Tiden går och går. Livet går vidare. Världen förändras. När allt var som värst så var det som om vi ständigt befann oss i en torktumlare. Vi bara åkte runt och runt, skakade och tog oss inte ut. Allt kändes så fruktansvärt hopplöst.
Var befinner vi oss idag då?! Det är en utmaning för mig att skriva det här inlägget och sammanfatta det sista året. Mycket har hänt men ändå inte. T mår mycket bättre i sin ätstörning. Tankarna kring mat och vikt är inte det enda som upptar hennes tankar. Vi var på en resa i julas och det är den första resan sedan hennes insjuknande där inte maten gett henne ångest. Hon var sugen på mat och tyckte det var mysigt att äta mat. Hon väger mer, kanske 5 kg mer. Exakta siffran vet bara T. Jag nöjer mig ned mitt ögonmått. Hon spelar innebandy igen och har ork till att vara så duktig som hon är.
Hon är gladare och stabilare i sitt humör. Hon tar studenten till våren, i och för sig ett år sent och med ett par kurser släpande. Men hon tar studenten!!!!!!
Hon är inskriven på vuxenpsykiatrin, äter en del tabletter. Har valt att efter ett år med terapi ta en paus. Går hos deras sjukgymnast en gång i veckan.
Så vårt liv går vidare. Inte som på räls men det går framåt. Vi är märkta av allt jobbigt som varit. Det behövs inte mycket till för att mannen och jag ska bli oroliga och vaksamma.
