T hade ju en månad där hon åt som vanligt och även spelade två innebandymatcher. Nu märker jag att hon tappar igen. Ingen frukost och stenkoll på portionernas storlek. Det är ingen katastrof ännu men min kontroll ökar igen, vakenheten skärps. Har vågat säga till henne att jag blir orolig, men hon fräser bara tillbaka. Det är också ett tecken.
Hon går ungefär halvtid i skolan, ligger efter med ett par prov men ingen katastrof. Jag har omedvetet släppt kollen på tider för prov, inlämningar osv.
Mitt huvud klarar inte att hålla koll på det just nu. Det har resulterat att hon fått skriva två prov utan att ha pluggat, men klarat det ändå. Utan att få panik och sticka. Skönt!! Jag vill att hon ska klara sånt själv och nu bara måste jag släppa.
Vi var på bedömningssamtal hos psykolog på vuxenpsyk. Innan vi åkte dit undrade hon vad hon skulle säga. Jag sa bara: du ska ta kontroll över ditt liv och känna att du duger. Hon svarade med er mm.
Väl dör möttes vi av en supergullig kvinna som T fattade tycke för direkt. Dock varnade hon för att det inte fanns tider hos henne förrän i januari. Vad fan!!
Samtalet fortsatte och T berättade och pratade. Jag fyllde i ibland och när mötet närmade sig slutet brast psykologen ut: oh Vad jag vill möta upp dig nu direkt. Du ska inte få gå och må så här dåligt. Kan du komma nästa onsdag?! T log och sa ja. Psykologen undrade om hon vågade komma själv men det ville hon inte. Så de bestämde att jag skulle vara utanför i korridoren. Det känns så jäkla skönt att hon fick en sann och tydlig bild av hur T mår och vad som har blivit hennes handikapp. Det känns som om jag kan släppa taget lite nu.
Just nu när jag skriver sitter jag på Trafikverket i Kristianstad. Vi åkte hemifrån klockan 6 i morse för att T ska göra muntligt förarprov där idag. Håller tummarna för att hon ska fixa det. Sista månaderna har jag läst körkortsfrågorna högt för henne 100 ggr. Räknade ut att det blir 50 timmar. Sedan har jag suttit med henne alla 25 ggr hon kört med bilskoleläraren. Därutöver all övningskörning vi gjort. Pust!!!! Låt henne klara detta. För mig är körkortet en viktig del i hennes självständighetsprocess. Vi bor ju så att man måste åka bil om man inte ska bli skjutsad. Hoppas hoppas!!
