Sorg

Vår fina Molle är död, finns inte längre. Dessa orden gör så jävla ont att skriva. Han blev inte sex månader innan vi tvingades att låta honom somna in. Vi fick inget val utan veterinären var bestämd i sin åsikt. Det var skönt på sätt och vis. 

Han somnade in i T:s knä lyckligt omedveten om att han skulle försvinna. Han trodde vi alla tre låg på golvet inne i undersökningsrummet och grät och gosade med honom för att han var bäst i världen. Det var så han var, lycklig och självsäker på att allt och alla älskade honom mest. 

För att göra en lång historia kort så föddes han inte med världens bästa kropp. Det gjorde att hans ben bröts och att hans höfter var alldeles förstörda så liten han var.

Allt gick fort och vi är nu i total chock, förstår inte hur vi ska komma vidare. Skönt är att vi suttit tillsammans och gråti i soffan. T har varit otröstlig men samlad. 

Ångest

Lilla T har ju varit väldigt pigg på starten av terminen. Har njutit av det men samtidigt undrat hur länge hon ska orka. 

Hon ville till storstaden och ett köpcentrum häromdagen. Ville även prova på att köra stadskörning . Jag som inte varit i en klädaffär på 2 månader tar snällt fram kryckorna och tänker att jag får offra mig. Kan ju vila mig sen. Hon rattar stabilt in och ut från motorvägen och tar rätt placeringar vid filkörning. 

Vi går runt i långsamt tempo och avslutar med en delad pasta på Vapiano. 

Hon blir avsläppt hos pojkvännen. Hon är pigg och glad. Tänker sova där. Kors i taket. Det har hänt en gång sista året. Jag åker hem till mannen. Vi grillar goda korvar, mat som hon inte äter, så vi passar på. Jag undrar om vi inte ska dela en flaska vin. Vädret är fint och det är en tropisk kväll. Mannen är tveksam till om det är en bra idé. Jag säger att hon är ju i superform. Det blev en mysig kväll ute med filtar, ljus och gamla godingar på stereon.

Jag lägger mig och somnar nöjd och glad. Vid 02.00 kommer första sms:et. Jag kan inte andas!! Vi skickar sms fram och tillbaka. Till slut ringer hon och storgråter. Hon sitter utanför hans hus. Jag förklarar åter att jag inte kan köra. Hon måste be pojkvännen. Han vill inte och tycker hon är en jävla barnunge. Han bor 3 mil ifrån oss. Jag letar upp taxinumret och tänker ringa, men blir sen förbannad och ringer honom. Han svarar inte men kör sen hem henne. Slänger av henne i farten typ och gasar iväg. Hon kommer in och vi ligger i soffan och pratar om vad som hänt. Efter en stund har hon lugnat ner sig men börjar då istället ångrat sig att hon åkte. Jag säger att hon inte kan ångra att hon mår dåligt. Så fungerar inte ångest. Man kan inte välja. Vid 4 kryper vi i säng.

Groggy

Sitter hos den snälla läkaren med de utforskande ögonen. Han säger att det syns att jag fortfarande inte ser pigg ut. Han pratar på, jag svarar enstavigt. Koncentrerar mig på att inte bryta ihop totalt. Det räcker med att svetten rinner i mitt ansikte och tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Inget sammanbrott Anna är det enda jag tänker. Jag lyckas.

Min kropp och själ mår inte bra. Det behövs en hel del mediciner just nu för att jag ska må bättre. Just nu gör den senaste att jag befinner mig i en dimma av dåsighet. Ingen känsla jag trivs med men får härda ut med i några dagar.