Jag är så tjock mamma

I början av sjukdomen var T helt besatt av sin mage. Hon speglade sig 100 ggr om dagen och sa lika många gånger att hon var tjock. Hon var ett fetto som inte var värd att leva. Det höll hon på med i 11/2 år ungefär. Nu är hon inte lika jobbig med det. Högst ett par gånger om dagen speglar hon sig

Här är en bild från när hon spelade bandy. Hon är givetvis till vänster och de andra två är alldeles normala tjejer i samma ålder som trivs med sig själva. T ser sig som dessa tjejer. Hon är i alls fall inte mycket smalare. Noll kroppsuppfattning 

Hur allt började del 2

Här kommer en sammanfattning om vad som hänt under det helvetesåret. Året 21012-2013. Jag har sedan börjat skriva regelbundet 2014 så där kan ni följa med månad för månad.

Jag hade redan under förra hösten 2012 börjat gå och fundera mycket på T och hennes mat. Hon började från att vara en matglad, matintresserad tjej ta allt mindre portioner. Hon klagade mer och mer på sin feta mage, speglade sig mer och mer osv. När hon var på skånelagsuttagningar fick jag knappt i henne matsäcken som jag packat ner. Hon blev arg när jag trugade och åt bara mindre och mindre. Helt plötsligt insåg jag framåt jul att hon blivit riktigt tunn. Hon påstod att hon vägde 47 kg men det visade sig att det var 45 kg. Under sommaren vägde hon ca 54 kg, så det var ju procentuellt en stor viktnedgång. Jag lät jullovet gå och hade bestämt mig för att ringa till BUP efter julhelgen. Det gjorde jag och vi fick tid riktigt snabbt. Där satt två tanter och ställde T lite frågor. Visade vad som hände i kroppen när man hade anorexia och var väldigt stela och formella. Detta första möte kändes helt konstigt. Vi hade inte fattat hur sjuk T var och nog inte hon heller. Tyvärr förbrukade dessa tanter sitt förtroende den gången. De kanske skulle ha frågat hur T mådde?! Sagt att vi ser att du har det jättejobbigt.

 Vi åker hem och T är av förklarliga skäl galen på oss. Hon jobbar upp sig och drar igång operation förnekelse och förskjutning av problemet till oss. Det var vårt fel allt.

 Sen börjar ett inferno av möten, samtal osv. Redan efter ett par veckor var inte T med på noterna längre. Hon satt med på mötena men med lurar i öronen och utan att bidra. Det enda hon gick med på var att ta puls, blodtryck och temp. Väga vägrade hon att göra sig där. Vid ett par tillfälle var pulsen oroväckande låg och hennes temp har under hela våren varit för låg. ´Hon kom aldrig fram till något samarbete med tanterna på bup i Ystad. De gjorde ingenting som gjorde att hon litade på dem eller visade att de brydde sig om henne. Deras samtalsmetodik var skrattretande, jag fattar inte att de kan ha det jobbet som de har. De lyckades inte i alla fall inte få vårt och Ts förtroende.Hon följde med på möten ibland men stack oftast ifrån dem och kallade dem för idioter. Jag gick själv på regelbundna möten och tyckte det var skönt som avlastning, att få kräka ut sig lite på hur jobbigt det var. T fullföljde nian med bra betyg, rätt hög frånvaro, men ändå helt okej. Den här våren hatade hon oss och undvek oss så mycket som möjligt. Ville inte vara hemma och skyllde allt på oss. Vi hade orsakat hennes ätstörning osv. Hade inte jag funnits hade hon inte haft några problem. Hårda ord som visstevar de tog. 
under sommaren försvann hon ännu mer ifrån oss och var med kompisar, killar, festade. Det var en fin sommar och hon sålde även jordgubbar i några veckor. Hon åt och åt sämre och svimmade tom några gånger i affären. När det var dags att börja gymnasiet vägde hon 43 kg till sina 166 cm. Hon gick i 3 veckor i skolan, sedan orkade hon inte längre. Jag kontaktade åter bup och vi hade ett möte där de bestämde sig för att nu klarade de inte av henne längre så de remitterade oss till Lund, där det finns en ätstörningsenhet. De pratade om en lägenhet som vi skulle bo i osv. Denna väntan gjorde att T föll igenom ännu mer och i princip bara låg hemma i soffan/sängen. Efter en LÅNG väntan blev vi kallade på möte i Lund den 5 november. Där var det intervju med oss och en sjukgymnastgenomgång av T. Hela teamet var bakom en spegelvägg. Samtalet gick bra. T var öppen och pratade. Resultatet blev dock inte som vi eller ystadteamet trott. De konstaterade att hon såg sig själv som 66% större än vad hon är. Hon hade en allvarlig ätstörning som de ansåg oss föräldrar ha koll på men det största oron var att hon hade en medelsvår depression. Den skulle ystad få ta hand om. Nu blev det ytterligare en galen tid. T blev ju nöjd eftersom hon fick ha ätstörningen i fred. Hon var ju bara deprimerad. På det mötet var hon redo att ta emot hjälp så det var synd att de inte hjälpte oss bättre då. Vi var verkligen helt vilsna.vår dotter mådde skit, klarade inte leva ett normalt liv men fick ingen hjälp. 

Det som hela tiden varit det svåra med henne och gjort att hon inte tvingats till vård tidigare är att hennes kropp är så extremt stark. Läkaren i Lund är fascinerand, för med hennes låga bmi och energiintag hade hela kroppen kunnat kollapsa. Det upplyser han henne om med jämna mellanrum. Samtidigt tänker jag ibland att det nästa är synd att kroppen är så stark. Hon hade antagligen tagit emot hjälp om hon själv sett hur dåligt kroppen mår av att svältas. Spekulationer från min sida, men men.

Vi fick nu börja hos två nya behandlare i Simrishamn som de hoppades T skulle bounda med. Det dröjde ända till början av december innan vi kom dit. Hon träffade psykolog och läkare. Hon sattes på Flouxetin i början av december. Mådde riktigt bra några veckor. På gränsen till för glad. På julafton hade hon tagit tabletterna i 14 dagar. Då började hennes helvete med svåra ångestattacker som avlöste varandra. På juldagsnatten besökte vi bupakuten för första gången. Läkaren beslutade att hon skulle sluta med tabletterna bums. Sedan följde 2 veckor av ångest, rymningar när hon hade ångest, gå ut i havet, nypa sönder sin hand, slå sönder sin hand, försvinna och efteråt berätta att hon letat efter tågrälsen. Galenskap blev vardag. Det blev några vändor till på bupakut. Vårt vanliga Bup gick inte att få tag i pga julledighet. Så här i efterhand fattar jag inte att vi stod på benen efter denna jul. Efter nyår blev jag hemma för vård av allvarligt sjukt barn på heltid. Det var jag hela våren. Nu i höst har jag jobbat 50% och det är skönt att få vara vanliga Anna också. 

Vi åkte på gothia cup efter nyår med T och hennes lag. T bodde hos oss på hotell. Hon spelade matcher men ville inte umgås med folk. Det förflöt lugnt första dagen. Andra dagen låste hon in sig på hotellrummet och slog sönder mobilen och slog mot badrummets kakelvägg så handen svullnade upp rejält. Vi fick åka hem en dag tidigare.
Detta var ett försök till en mycket förkortad historia. 

Min dotter är en fullblodsegoist

I vårt hus har vår dotter ensamrätt på att må dåligt. Hon ser ner på mig när jag mår dåligt som jag gör idag. Hon säger: oh, vad det är synd om dig med förakt i rösten. Vad har du att må dåligt över?!!!

Stackars dig som har mig!! Hennes sjukdom har gjort henne till en kall och hård människa som inte kan förstå hur andra mår. Att någon gång få höra ett värmande ord hade känts skönt. Att någon gång få en kram eller höra tack för att du finns. Jag hoppas den dagen någon gång kommer. Jag önskar av hela mitt hjärta

Önskelista

1. Att min dotter ska kunna äta utan att få ångest eller behöva kräkas. Kunna äta upp all mat på tallriken, inte skära sönder maten i små, små bitar.

2. Att min dotter ska bestämma sig för att ta emot hjälp från behandlare, läkare och psykolog. Att hon inte längre tror hon ska fixa allt detta jobbiga själv.

3. Att hon slutar väga sig 15 ggr om dagen. 

4. Att hon kan le så det även syns i hennes ögon.

5. Att hon ska orka vara med sina vänner. 

6. Att hon ska orka gå i skolan på 100% utan att ta helt slut. 

7. Att hon ska våga berätta för sina vänner hur hon mår och inte spela teater för dom. 

8. Att hon ska våga väga mer än 45 kg, vikten som hon har som övre gräns. 

9. Att min dotter ska känna sig värd att älskas och att det inte är något fel på henne. 

10. Att jag ska kunna jobba 100% igen.

Samtal med lärare

T ska egentligen ha praktik men mår inte bra. Dels har hon nog fått lite av min influensa som däckat mig sista dagarna. Dels mår hon inte bra, det kan betyda det mesta. Hon har i princip inte sovit på 2 nätter nu. I natt somnade hon vid halv 6. Fick i alla fall upp henne vid 11.

Ringde och pratade med hennes mentor som är en empatisk person. Berättade om läget och om mötet vi haft. Hon skulle ringa praktikplatsen och prata med dom. Skönt!

From januari ska T ha 13 veckors praktik 3 dagar i veckan plus 2 hela skoldagar. Det kommer hon aldrig klara. Vi behöver nog lägga upp en plan. Tyckte det ändå kändes hoppfullt.

T pusslar och pusslar. Hon har snart byggt 4 1000 bitars pussel sista månaden. Hon säger att hon kopplar bort sina tankar då. 

Mycket jag vill skriva men har ingen ork

Det finns så mycket jag vill/ borde skriva för att minnas. För att minnas denna tid tror jag är viktig för läkeprocessen men just nu är min ork väldigt liten. Nästan obefintlig. Jag ligger just nu och tittar rakt ut i tomma intet. Funderar på om jag ska orka röra mig, orka gå och kissa, orka gå och laga mat. Efter en halvtimmas tänkande lyfte jag mobilen och bestämde mig för att skriva lite.

Sista två månaderna drygt har T utvecklats till ett argt monster som får fruktansvärda utbrott. När hon får dessa så slår hon mig, slår sönder väggar, tar alla foton som finns på henne och gömmer under sängen. Skriker de mest hemska elaka saker man bara kan tänka sig. Dessa utbrott har skett några gånger i veckan och pågår i ca en halvtimme. Efter det är hon ledsen och ångerfull. 

Förra helgen hade vi besök av min familj och allt var frid och fröjd på fredagen. Hon är världens goaste, charmig och det enda spåret av sjukdom är att hon äter pyttelite. På lördagen vaknar hon upp som ett monster. Alla ser att hon inte mår bra och mycket riktigt brakar det samman. Hon lugnar ner sig och bestämmer sig för att ta en två veckors paus från pojkvän. Han startar oftast dessa utbrott. Jag tvingar iväg henne på fest som hon upplever som riktigt trevlig. Hon dricker utan att bli full. Vill bli hämtad i rimlig tid och känns glad. Härligt! Kompisarna som jag involverat för att pusha henne lite sköter sig bra. Det dyker upp sms ibland och det gör henne så glad. Hon har fått omdömen i från skolan och trots mer än 50% frånvaro har hon på väg till högre betyg i alla ämnen utom matte och engelska. Imponerande! 

I torsdag var vi i Lund och där träffade vi Ulf Wallin, han är typ legendaren inom ätstörningsvården. Han var inkallad som handledare, extra rådgivare eftersom de i teamet inte känner att de gör så mycket nytta för T. Mötet gick ut på att vi satt och hade ett samtal med honom och övriga i teamet satt bakom en spegelvägg i ett annat rum. Det var så vi blev intervjuade första gången i Lund också och då de inte tog emot oss. Samtalet flöt på bra. Han var superproffsig och T var modig. Hon berättade mycket om hur hon mår och låste sig inte en enda gång. Hon berättade om utbrotten, sitt liv som styrs av vågen, kräkningar osv. Hon berättade att hon mår mer dåligt än vad hon mår bra osv. Mitt i detta kaos framstod nog vi som en rätt gullig familj och det vet jag inte om det är bra eller dåligt när det gäller våra utsikter att få hjälp. Han menade på att T utöver allt annat har total hjärnstress, typ som utmattnings syndrom efter allt kämpande som hon har gjort de senaste 2-3 åren. Att hennes ork är helt slut. Att vi inte borde pressa henne överhuvudtaget med skola och liknande. Detta lät både rimligt och konstigt i våra öron. Skönt med en förklaring till varför hon har förvandlats till ett monster och skönt för det här kan man ju bli frisk ifrån. Samtidigt lite hopplöst för precis som T sa. Varför blev jag inte bättre förra året när jag inte gick i skola alls? Vi ska nu träffa teamet nästa vecka så får vi se hur vi ska gå vidare. Ibland känns det som de inte vill att vi ska vara där eftersom hennes andra problem är större just nu än själva ätstörningen. 

Idag är vi båda hemma från skola och jobb. Hon kunde inte sova i natt så vid 02.30 drack vi varm choklad och åt knäckebröd. 

Hittat ett bra inlägg

Precis så här känns det för oss ibland, eller rätt ofta. Hittade den på anoreximamman.com.

"Hunger 

SMS:et kommer efter 22:00. Jag svarar inte med en gång, för jag ser det inte. Ljudnivån på middagen hos de goda vännerna dövar mobilens ljud.

När mess nummer två plingar till läser jag dem båda.
Alltså, mamma,jag är jättejättehungrig ikväll igen….. Förstår inte varför!!

Har ätit ordentligt.

Jag försvinner från samtalet, vännernas skratt bleknar och jag är tillbaka i min vanliga värld. Med mat, Monster och Fågelungar. Och tankar.
Vickar mobilen mellan fingrarna och funderar på hur jag ska svara?

Till slut skriver jag att hennes kropp har varit väldigt sjuk och tagit mycket stryk under de här åren. Och med den pågående influensan kanske hon faktiskt behöver mat – och så råder jag henne att ändå äta lite.

De skrattar och pratar runt mig, serverar underbar mat, och de levande ljusen fladdrar hemtrevligt. För en gång skull är vi på middag, inga barn är med och ändå är jag inte heller helt med.

Det tar ett tag och så svarar hon att hon tagit lite chips, och när det inte hjälpte blev det en knäckemacka också.
Hon känner sig störd över hungern. Gillar inte att magen pockar på uppmärksamhet. Tycker det är jobbigt att äta mer än sin ordination. Ventillerar tankar och oro i ett långt SMS som följs av ett till där hon är glad, säger att hon ätit klart och känner sig bättre. Ligger nedbäddad i soffan med hundar, täcke och bra film på TV:n.
Skickar ett hjärta och säger att vi ses sen.
Puss Mamma, du är bäst, oroa dig inte – jag mår bra <3

Jag svarar att jag inte oroar mig, skickar ett hjärta tillbaka och återgår till det sociala livet. Ber om ursäkt för mitt svåra mobilmissbruk,och svarar snällt på frågorna om hur det går med lilla Fågelungen.

Hon har gått upp i vikt ja. Hon har inte så ofta huvudvärk och ont i magen, nej. Hon har slutat tappa håret, check. Och hon är gladare oftare och oftare.
”Ja, och så är hon utskriven från sjukhuset!” säger en av de dinerande vännerna glatt och konstaterar att det går bra för oss. ”Det där sjukhuset ni valde verkar vara toppen, ja, asså, hon är ju nästan tillbaka 100% nu, visst?” Alla tittar på mig, och jag skruvar på mig, svarar att njae, tyvärr är det ju inte så enkelt.
De andra skrattar och kallar mig pessimist. Kastar siffran 98% på mig, och undrar om jag kanske är mer nöjd med det numret?
Jag svarar inte, ler lite och tar en bit cheesecake istället. Ser att Monstret vinkar ensamt där ute i hallen, han vill nog åka hem, men sätter sig vackert och väntar vidare när jag ignorerar honom och istället engagerar mig vidare i bjudningen. 

Bra att han sitter här och dinglar med benen. Jag kan stanna med gott samvete, Fågelungen myser framför TV:n.